Min resa mot en ADHD-diagnos, del 1

Jag har fått många frågor, framförallt på Instagram, kring min ADHD-utredning i Köpenhamn. Nu har det gått några dagar och jag har hunnit landa lite. Bearbeta det som har kommit upp. Andas efter en utredning som gjordes klart snabbt och intensivt under två dagar, både för att jag ska få hjälp och på grund av restriktionerna. För mig har det här varit ett otroligt viktigt steg för att kunna lära känna mig själv och jag vill dela med mig för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra i samma situation. Jag vill dock poängtera att allt jag skriver är ur mitt perspektiv, och att erfarenheter av att leva med en diagnos (både outredd och utredd) kan se väldigt olika ut. Det finns många stereotypa bilder av ADHD och andra diagnoser i samhället och jag vill inte bidra till det. Det här inlägget kommer bli långt och jag har valt att dela upp min berättelse i flera delar som kommer att publiceras över tid. Jag kommer även efter det att dela med mig av tankar och erfarenheter efter hand. Det här är del ett av min resa mot en ordentlig ADHD-utredning och slutligen en ADHD-diagnos.

Min resa mot en ADHD-diagnos

Nu har jag delat vissa delar av min resa mot en ADHD-diagnos på Instagram och vissa här, så jag hoppas att du lyckas hänga med. Annars är du varmt välkommen att skriva en kommentar antingen här eller på Instagram så kan jag ta upp dina frågor. Jag har även skapat en ny kategori här på bloggen där jag kommer samla både mina tankar och erfarenheter men även källor till kunskap för dig som vill veta mer. Jag ska försöka sammanfatta min historia, och hur jag hamnade här, så kortfattat som möjligt.

Jag har varit i kontakt med vården i många omgångar för diverse psykiska besvär. Vissa har även satt sig fysiskt i form av ont i magen, smärtor i kroppen och andra diffusa besvär. Dessa har vården inte kunnat förklara utan jag har alltid gått från mina besök utan svar. Jag har blivit sjukskriven för stress och tidigare fått diagnoserna OCD och komplex PTSD (C-PTSD). Trots att jag har jobbat med de här sakerna så har jag dock alltid känt att det har funnits en pusselbit som har saknats. Jag har gått i olika former av vanlig terapi i flera omgångar och har bearbetat väldigt mycket i min bakgrund, men har ändå aldrig riktigt kunnat sätta fingret på det där som har legat kvar som en gnagande känsla av att vara annorlunda och att inte bli förstådd.

Enligt min erfarenhet är okunskapen om ADHD stor, både i samhället i stort och inom vården. När jag tog upp det som alternativ för nio år sedan vid kontakt med psykiatrin sa psykiatern, som hade träffat mig i 30 minuter, att ”du kan inte ha en diagnos för du har ett jobb”. Detta bemötande är självklart både okunnigt och oprofessionellt och det är inställningar som denna som har gjort att jag har lidit på insidan och intalat mig själv att det jag har upplevt inte är på riktigt.

När jag blev mamma fungerade inte mina strategier längre

För mig, precis som för många andra kvinnor med ADHD, kraschade allt när jag fick barn. Då kunde jag inte längre täcka upp och kompensera för det som inte fungerade. De strategier jag tidigare hade tagit fram, som verkligen inte var hållbara, föll och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det gick till exempel inte att jobba på och hålla igång till fullo men krascha på soffan i två timmar efter jobb som jag hade gjort innan. Den lilla återhämtningen jag tidigare fick till, de tillfällen då jag lät mig själv falla ihop i en liten hög på golvet när ingen annan såg, fanns inte längre. Hemmet var inte längre en plats där jag kunde avskärma mig från de mängder av intryck som dränerar en person med en diagnos. Det blev istället den plats där jag påverkades som mest av röran och kaoset, framförallt när det varvades med sömnbrist och konstanta skuldkänslor.

I efterhand kan jag se att jag hade en förlossningsdepression. Och jag undrar om en stor anledning till den var just min bakomliggande sårbarhet. Att jag hade sprungit på för fort alldeles för länge. Att det var graviditeten och den första tiden som mamma som verkligen tvingade mig att stanna upp och att det då blev för mycket. Den sorgen jag känner inför min första tid som mamma går knappt att beskriva. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och ledsen när jag försökte få till en fungerande vardags trots det inre kaos som jag hade fått höra hela mitt liv att jag hade inbillat mig.

Det är 1,5 år mellan mina barn och när min yngsta, som nu är tre år gammal, var bebis sökte jag hjälp och bad specifikt om en ADHD-utredning. Jag hamnade hos en fantastisk psykolog som höll med om att det fanns anledning att utreda mig men som ville att jag fick bukt med mitt mående först i och med att jag var väldigt nedstämd och visade depressiva symptom. När vi flyttade till Lund hamnade jag hos ytterligare en bra psykolog där jag tog upp det här igen. Vi började gå igenom diagnoskriterierna och i och med att jag mådde bättre generellt, jämfört med gången jag hade sökt hjälp innan, skickades en remiss för ADHD-utredning.

Jag påbörjade den i våras innan pandemin bröt ut för fullt och mötte en fantastisk kvinna med stor kunskap kring ADHD hos kvinnor. Hon hjälpte mig att bena ut och förstå mina upplevelser och trots att vi bara träffades en gång gjorde det otroligt stor skillnad för mitt mående och min syn på mig själv. Det fick mig att ta mina känslor på allvar och se att de strategier jag hade använt mig av hittills handlade om att dölja mina problem för omvärlden, inte att skydda mig själv. Kaoset pågick fortfarande inom mig även om jag lyckades upprätthålla det som syns utåt. Och jag tror tyvärr att många, framförallt kvinnor, delar den erfarenheten. Jag led oerhört länge innan jag ens bad om hjälp och då är det fullkomligt hjärtekrossande att bli förminskad som jag har blivit tidigare. Att möta henne gjorde enorm skillnad för mitt liv. Därför blev det även ett stort bakslag under hösten när utredningen togs upp igen.

Därför bad jag om en second opinion på min ADHD-utredning

Efter mitt möte med henne pausades utredningen på grund av pandemin och togs inte upp igen förrän under hösten. Under tiden den var pausad blev jag kontaktad av mottagningen då de undrade om jag kunde tänka mig att gå någon annanstans om det fanns plats tidigare. Jag sa att jag ville fortsätta gå där då jag hade känt mig trygg med henne under vårt första möte och ville fortsätta gå till samma person. När utredningen sedan togs upp igen fick jag trots det, utan att ha blivit informerad om det, en annan person. Vid vårt första tillfälle mötte jag en psykolog och en läkare. Psykologen hälsade på mig, gick in i ett annat rum och genomförde anhörigintervjun medan jag fick träffa läkaren ensam.

I sin yrkesroll var han raka motsatsen till kvinnan jag tidigare hade träffat. Han fick mig att känna mig otrygg då jag snarare kände att jag satt i förhör än i ett tillförlitligt samtal. Som om jag skulle bevisa att det jag sa var sant och att han letade efter anledningar att avfärda mina problem. Han sa vid ett tillfälle ”ja, men du klarar ju av att sitta kvar i det här rummet” när vi var inne på rastlöshet. När jag pratade om att jag hade 75 % frånvaro under gymnasiet, inte kom ur sängen, hade IG-varningar och inte klarade av skolan fick jag höra att ”ja, men du klarade ju gymnasiet”. Detta trots att jag tentade av flera kurser i panik innan studenten för att ens få gå ut. När jag uttryckte den stora sorg jag känner kring att aldrig vara riktigt närvarande i mitt liv, och framförallt med barnen, och skapa struktur sa han ”nej men du verkar ju vara en bra mamma”. Vad jag än sa så kom han med kommentarer som varken var respektfulla eller hjälpsamma och han fick mig att ifrågasätta mina erfarenheter.

”Detta möte blev vårt sista. Ett par dagar senare ringde min telefon och psykologen, som inte ens hade pratat med mig utan bara hälsat på mig i korridoren, och meddelade mig att de tänkte lägga ner utredningen.”

Detta möte blev vårt sista. Ett par dagar senare ringde min telefon och psykologen, som inte ens hade pratat med mig utan bara hälsat på mig i korridoren, och meddelade mig att de tänkte lägga ner utredningen för att de inte kunde sätta en diagnos utifrån det de hade samlat in. Jag ifrågasatte och frågade om de kunde utesluta det. Han svarade inte på det. För mig är det självklart att en utredning antingen ska landa i en diagnos eller att man (med största sannolikhet) utesluter det efter ett väl utfört arbete. Inte att man efter ett tillfälle lägger ner, och ger patienten ett livsavgörande beslut, för att man inte vill genomföra en ordentlig utredning. Detta gäller självklart även om man får en diagnos. Det beslut som fattas ska vara väl grundat oavsett vad det landar i så att patienten, som har sökt hjälp av en anledning, kan komma vidare med sitt liv.

Han gav mig inga svar på mina frågor utan informerade mig om min rätt att söka second opinion. Han berättade även att jag har rätt att läsa min journal och ge feedback. Detta gjorde jag och skickade in till enhetschefen. Hon har fortfarande inte svarat. Efter detta sökte jag hjälp på en klinik i Köpenhamn vilket går under lagen för vård utomlands. Det var den jag gick igenom den senaste veckan och jag fick äntligen den hjälp jag behövde.

Jag vill förtydliga att jag aldrig kommer ”hänga ut” den specifika kliniken eller personerna jag träffade. Det här handlar nämligen inte om den specifika kliniken eller den läkaren utan är ett utbrett problem i vårt samhälle. Den okunskap som finns kring ADHD, framförallt hos flickor och kvinnor, är ett enormt problem som leder till ett oerhört lidande både för individer, familjer och samhället i stort och det är skrämmande att det fortfarande finns personer inom vården som inte tar det på allvar. Det är det jag vill prata om.

För om jag kan använda min röst och göra att en enda person slipper gå igenom det jag har gått igenom så är det värt det 1000 gånger om.

Del 2 publiceras 24 februari 07.00

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *