Min resa mot en ADHD-diagnos, del 2

Det här är en fortsättning på det här inlägget: Min resa mot en ADHD-diagnos, del 1.

Det bemötande jag fick på kliniken i Lund när jag genomgick min första ADHD-utredning var problematiskt och tärande på många olika sätt. Det handlade inte om enstaka missar utan om ett genomgående dåligt bemötande och en, enligt mig, slarvigt utförd utredning. Jag blev, som jag tidigare har skrivit, informerad om att jag har rätt att gå igenom min journal och gjorde det. När jag gjorde det insåg jag hur den inte stämde överens med det jag hade berättat. Jag kände att vissa saker hade tagits med och andra valts bort. Det som talade för en diagnos var i många fall utelämnat och i flera fall beskrevs mina problem ingående bara för att avslutas med saker i stil med ”men patienten slutförde gymnasiet och därför finns inga tecken på funktionsnedsättning”. Man kan alltså, enligt den här personens tolkning, inte ha en diagnos om man går ut skolan eller har ett jobb. Det personliga lidandet, som är anledningen till att jag har sökt hjälp, var inte i fokus.

Hur bedömer vi en funktionell människa?

Just den här tolkningen av funktionsnedsättning skulle jag vilja lyfta. Det blir nämligen tydligt när jag går igenom min journal att personen totalt har bortsett från hur jag har mått utan enbart utgått från saker som att jag har tagit studenten, att jag har haft jobb och att jag inte har hamnat i missbruk. Det får mig att undra, hur bedömer vi en funktionell människa? Vad skickar det för signaler när vården gång på gång visar att det inte spelar någon roll hur dåligt man mår så länge man klarar sina kurser eller behåller sitt jobb? Varför är det viktigaste att jag tog studenten när jag beskrivit att jag var deprimerad hela gymnasiet och kraschade när jag väl var klar och vuxenlivet skulle börja?

Vi måste en gång för alla börja prata om det enorma lidande outredda diagnoser innebär för individer, familjer och samhället i stort. För tro mig, det kostar ofantligt mycket mer att folk inte får hjälp än vad det kostar att genomföra en ADHD-utredning ordentligt. För mig, och för många andra, handlar en utredning om att kunna ta ansvar för våra egna liv. Att få svar, verktyg och förklaringsmodeller som gör att vi faktiskt kan må bra. Att inte behöva 200 olika strategier för att kunna leva ett normalt liv. Det borde uppmuntras att söka hjälp i tid istället för att vänta tills saker går ordentligt över styr. Och det upplever jag inte är fallet idag.

Ny ADHD-utredning i Köpenhamn

Efter rekommendationer från andra som har fått hjälp sökte jag second opinion på en klinik i Köpenhamn vilket går under lagen för vård utomlands. Jag behövde alltså bara betala för resan och andra kostnader i samband med besöket, inte själva utredningen. När ansökningarna väl var ordnade fick jag tid snabbt och hela utredningen skulle utföras under två dagar. I förra veckan var det dags och med ett färskt (negativt) Covid-test åkte jag över bron.

Det var intensivt att göra allt på en gång, vilket självklart är dränerande om man har en NPF-diagnos, men samtidigt skönt av flera olika skäl. Dels upplevde jag att det gjorde det lättare att hålla koll på vad man hade sagt och inte. Jag var i det på ett annat sätt än om jag hade fått åka dit flera gånger. Då hade jag antagligen glömt vad som sades senast och fått upprepa mig. Ett av testerna vi gjorde utfördes dessutom två gånger under samma dag, först utan ADHD-medicin och sedan efter att medicinen hade fått verka. Det testet, som inte utfördes i Sverige, var till stor hjälp för mig och det hade antagligen varit svårt att få ett så tydligt resultat svart på vitt om vi inte gjorde det i två omgångar under samma dag.

En sak som slog mig under utredningen var att det respektfulla, trygga bemötande jag fick gjorde att jag fokuserade mindre på själva diagnosen. Jag kände inte att jag behövde bevisa mig själv. Det jag berättade vändes inte emot mig. Det borde vara en självklarhet att få den typen av bemötande, men om man har en historia av att bli förminskad i sina upplevelser så är det stort. Precis som när jag träffade kvinnan i Lund så blev utredningen en viktig del i läkningen även innan det landade i en diagnos. De gav mig hjälp i att sortera upp hur saker faktiskt har sett ut och jag fick släppa fram minnen och känslor som jag har tryckt undan.

Vilken roll spelar ADHD-utredningen?

Oavsett vad en utredning landar i så tror jag att det är av oerhört stor vikt att man just gör en ordentlig utredning. Om jag hade fått en diagnos efter utredningen i Lund så tror jag inte heller att det hade känts bra. I och med att det sköttes som det gjorde så hade det antagligen lett till att jag trots allt var osäker på om jag hade ADHD. Det svar som ges ska vara så säkert det bara kan bli för att vi patienter ska kunna gå vidare i våra liv.

Jag hör många oförstående kommentarer kring att man skulle ”bli” sin diagnos och låta den ta över ens liv. Och jag ska återkomma till det i inlägg framöver. För mig hade det inte kunnat vara mer fel, och jag tror att många delar den inställningen. Tvärt om handlar min utredning och min diagnos om att komma vidare. Att kunna på riktigt ta ansvar för mitt eget liv genom att förstå mig själv. Inte genom att trycka undan och försöka dölja mina problem. Det är när jag inte har varit utredd som problemen har tagit över. Och ADHD i sig är ingen ”stämpel” jag skäms över. De andra stämplar man får i samhället, att till exempel bli kallad ansvarslös eller ett problembarn, sätter sig så otroligt mycket hårdare.

Så om du inte vet hur det är att leva med ADHD, berätta inte hur det är. Sprid inte myter kring hur ADHD fungerar och förminska andras upplevelser. Det gör så mycket mer skada än du kan ana. Okunskapen är fortfarande stor men jag känner mig hoppfull kring att vi faktiskt kan förändra. Jag vill inte att någon annan ska gå igenom det jag gick igenom. Det är därför jag delar min berättelse.

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *