Kanske. Kanske inte.

De senaste två veckorna har varit väldigt känslosamma för mig. Jag har inte riktigt velat skriva om det då jag fortfarande försöker ta reda på hur allt ligger till. Men om allt går som det ska reser jag till New York på lördag. Därför har tiden fram tills nu fyllts av ärenden, pappersarbete och konversationer med myndigheter. Mycket har varit praktiskt men för mig har det även varit tungt känslomässigt.

Den här resan är så viktig för mig. Att få komma till New York för första gången sedan pappa gick bort. Att få besöka platserna som får mig att tänka på honom. Äta maten. Känna dofterna. Låta känslorna, som så ofta står på paus här hemma där livet rullar på, komma upp till ytan. Det är som om min hjärna har velat lura mig att så länge mitt liv här är som det brukar så har det inte riktigt hänt. Som om jag måste till New York för att på riktigt förstå att han inte finns där mer.

Jag vill ju få känna. Få vara närvarande i sorgen. Inte känna att det finns där någonstans djupt inom mig som ett tryck, spänningar och en tung känsla som till slut rinner över. Och att få komma iväg är så viktigt för mig i min läkning. Därför blir alla de saker jag måste fixa med så mycket mer än praktiska angelägenheter.

Jag vill såklart veta att allt är okej innan jag reser. Men att försöka förstå administration med ADHD är tufft i sig själv, även när man inte har sorg att ta hänsyn till. Nu verkar det i alla fall som att det mesta är löst. Sedan är det bara att hoppas på det bästa. Jag kommer inte ropa hej förrän jag står med fötterna på marken i staden som känns mer som hemma än min hemstad. Men nu känns det i alla fall som att jag är på väg.

Och snälla, dra inte upp flygfrågan med mig nu. Jag är medveten om flygets avtryck. Jag har gått många år utan att flyga och kommer aldrig låtsas som att det inte har en påverkan. Men för oss som har familj långt borta är det svårt att välja bort det helt. Det är helt okej om min flygresa provocerar dig till den grad att du inte vill följa mig. Men snälla, kommentera inte det, för jag vet redan.

4 Comments

  1. Denise Taylor 1 september, 2021 at 20:04

    Förstår verkligen att resa är viktig för dig! Hoppas den blir fin och du får bearbeta din sorg på bästa sätt där.

    När det gäller att träffa familj är det mer än okej att flyga ur mitt perspektiv. Helt annan grej än att åka på värsta semestern. Det är dessutom värre att köpa nya kläder och sponsra klädindustrin än att flyga så då har folk många personer att avfölja…. 😉

    Reply
  2. Wilda 3 september, 2021 at 19:18

    Skickar dig kärlek och kraft och önskar dig utrymme för det du behöver landa i. Fina älskade du. Sorg behöver sin plats, gott att du tar den. ❤️ Hållbarhet har många dimensioner och detta är en av dem.

    Reply
    1. Tess Waltenburg 22 november, 2021 at 16:36

      Tack älskade du! Din värme och omtanke betyder mer än du kan ana. Stor kram

      Reply
  3. Pingback: Nu är jag äntligen i New York - Tess Waltenburg

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *