När jag slutar springa hinner känslorna ikapp

Om du följer mig på Instagram har du kanske redan sett. Eller så har du kanske anat mellan raderna. Det är något på gång. Något som är stort och läskigt och omvälvande. Men i grund och botten ändå hoppfullt. Ett första steg mot att försonas med mig själv. Att inte längre springa från mina känslor och förneka den jag är, utan att ta mig själv i handen och vara min egen vän.

Om 6 dagar påbörjar jag min ADHD-utredning. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Har ingen aning om vad som kommer hända sen eller var det kommer landa. Men det är ändå som att en stor sten har fallit från mina axlar. Efter tio år av kamp känner jag mig hörd, och det börjar väckas ett hopp inom mig. En känsla av att jag kanske inte behöver kämpa och sträva i motvind mer. Att jag kanske kan få uppleva känslan av att allt inte är en strid mot mig själv.

En sak som har slagit mig är hur lite utrymme det finns för att vara annorlunda i vårt samhälle. Diagnos eller ej. Att vi ska tryckas in i en mall, trycka undan våra känslor och alla fungera likadant. Jag tycker att grundinställningen borde vara att vi alla fungerar olika och att det är okej, oavsett anledning. Att vi alla har både styrkor och svagheter men att vi kan få växa och glänsa om vi hamnar rätt. På samma sätt som det känns som en lättnad för mig att ha fått tid till utredning så känns det sorgligt att det ska behövas. Att jag måste ha en diagnos för att känna att jag kan acceptera mig själv. Att det har behövt vara en konstant kamp fram tills nu.

Det är så många känslor och tankar som rivs upp i och med det här. Det känns tungt men samtidigt är jag glad över att det äntligen får komma upp till ytan. Jag har gått så många år och kämpat, försökt hitta lösningar och tänka praktiskt. Nu är första gången jag faktiskt känner efter, vilar i det och låter det göra ont. Jag är arg på systemet. På alla tillfällen då jag hade kunnat bli sedd men istället bara blev skuldbelagd. Besviken på att jag inte blev utredd från början istället för att bollas fram och tillbaka inom vården så många gånger att jag till slut tänkte att det nog var jag som var knäpp och hade inbillat mig.

Samtidigt är jag tacksam över att jag har haft människor i mitt liv som har sett mig och älskat mig för den jag är. Som har betonat mina styrkor och hjälpt mig att fungera i allt som har känts jobbigt. Som har lyssnat och funnits där utan att skuldbelägga. Det lyser trots allt igenom allt som gör ont. Att jag känner att jag inte är ensam. Jag önskar att alla kunde få det bemötandet. Att ingen som känner som jag har känt hade behövt gå igenom det ensam.

Tack till alla er som har skrivit, ringt och på andra sätt funnits där. Tack till alla er som har berättat era egna berättelser och tack till er som har sträckt ut en hjälpande hand. Det betyder mer än ni kan ana.

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *