Även när det kommer till saker som kallas självkärlek kan goda vanor övergå i något destruktivt. Du kan äta överdrivet hälsosamt och träna som en ätstörning. Du kan tänka att målet med meditation är prestationer. Du kan stressa över att du borde göra hemmaspa och hinna med dig själv mer. Listan kan göras lång men jag tror att du förstår min poäng. De flesta vanor som i grund och botten är goda kan bli destruktiva om vi inte synar våra invanda mönster.
”Jag var den som åt överdrivet ”hälsosamt” och fick panik och skuldkänslor om jag åt en bulle.”
Låt mig dela med mig av ett exempel. Jag har varit intresserad av yoga, ayurveda och personlig utveckling länge. Men jag var den som kom stressad, med andan i halsen, till yogan. Jag var den som åt överdrivet ”hälsosamt” och fick panik och skuldkänslor om jag åt en bulle. Min extrema strävan efter något jag kallade hälsa var minst lika osund som mina tidigare ätstörningar och jag hade ännu inte gått till botten med det riktiga problemet. Det jag gjorde var inte av kärlek till mig själv utan för att vara duktig och prestera. Ännu en gång.
Jag skulle göra de häftigaste yogaposerna. Jag pushade kroppen även när det gjorde ont. Och jag blev förbannad när jag inte nådde de resultat jag ville trots att jag motarbetade och rent ut sagt var elak mot mig själv och min kropp. Det tog mig många år, steg fram och steg tillbaka, för att jag skulle kunna möta mig själv. Och jag är glad över att se att rörelsen kring personlig utveckling idag är mer nyanserad och fylld av olika perspektiv. Att det finns en ödmjukhet inför att vi alla är olika, har olika förutsättningar, olika kroppar och bär med oss olika erfarenheter. Att det som passar för någon nödvändigtvis inte passar för någon annan och att det bästa vi alla kan göra är att lyssna inåt. På oss själva och våra kroppar.
Vad behöver du mer av i ditt liv just nu? Vad längtar du efter? Och vilka små steg skulle du kunna ta mot det, här och nu, som verkligen funkar i ditt liv?