Om jag följer mitt hjärtas längtan och krossar det på samma gång

Snön har fallit i Skåne. Det är en nästan exotisk syn när man är van vid ett konstant grått, fruset rusk. För första gången på länge skiner solen och luften känns sådär ljuvligt krispig som den bara kan vara på vintern. Ändå känner jag mig tom. Sorgen är inte akut som en kniv i bröstet utan ligger som en tunn, blöt filt över allt som är mitt. När jag förlorade pappa förlorade jag inte bara honom utan även en stor del av mig själv. Det är som om jag måste utforska mig själv ännu en gång, ta reda på vem det nu är jag ska vara för att personen jag var innan inte finns kvar. Det finns ett innan och ett efter. Jag kan inte gå tillbaka. Jag måste bara lära mig att leva med den här nya verkligheten som känns så obekant och olustig.

Mitt hjärta längtar till New York. Mer än någonsin förut. Det är en nästan självdestruktiv längtan för jag vet att sorgen kommer slå mig med full kraft när jag kommer dit. Men jag måste. Jag måste gå till Mexican Radio och äta tacos och dricka tequila och Jarritos utan honom. Fika varje morgon på Caffé Reggio utan honom. Kanske försöka mig på att dricka lika många dubbla espresso som han gjorde även om det kommer ge mig magsår. Gå på varje gata, besöka varje plats, vara i staden som var så mycket den han var att jag inte kan värja mig. Det måste få komma fram nu. Jag måste få minnas honom och hans liv. Staden han älskade, som rymde hans drömmar.

När jag var liten gav han mig boken Alice i Underlandet. Och nu är det som om allting faller på plats. Jag är Alice, han är The Madhatter och New York är vårt Wonderland. Platsen där alla vi som känner att vi inte passar in någon annanstans får en plats. Där allting kan hända om man bara tror på det. Jag måste dit när tiden är rätt, även om det kommer krossa mitt hjärta.

”I’m not crazy, my reality is just different from yours” – Cheshire Cat

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *