Här sitter jag i stormens öga med orkanen inom mig

Med risk för att säga det som redan är sagt men vad fan är det här för jävla år egentligen? Vissa dagar undrar jag om någon ska hoppa fram ur en buske och ropa ”Du är på dolda kameran!” eller att det ska visa sig att det här är en ny version av Truman show.

Det är över en månad sedan pappa gick bort. Vissa stunder känns allt som vanligt. Vissa stunder slår det mig som ett knytnävsslag i magen. Som häromkvällen när jag satt i köket och grät med maten puttrandes på spisen och barnen sittandes framför TVn. Jag tror inte att sorg är något vi ska komma över. Det finns ett innan och ett efter och vi kommer aldrig bli den vi var innan det hände. Det är snarare något vi får försöka leva med, en dag i taget.

Jag kommer antagligen få vänta länge på dagen då alla de saker som får mig att gråta för att de påminner mig om pappa istället kan få mig att le. Det är nackdelen med att ha samma musiksmak och en garderob fylld av hans gamla bandtröjor. Jag hade aldrig trott att Pantera eller Metallica skulle få mig att brista i gråt. Eller att habanerosåsen han älskade skulle riva upp mina sår.

Och ovanpå allt är det val i USA. Landet där hans kärlek och hans drömmar finns. Där han valde att leva sitt liv. Jag har inte kunnat fokusera på något annat nu när rösterna fortfarande räknas. Inga långa promenader eller magnesiumbad i världen kan lugna mig nu, även om det hjälper litegrann. Jag hoppas innerligt att kärlek, rättvisa och empati vinner och jag kommer hålla hoppet uppe in i det sista. För min pappa. Och för alla andra som fortfarande tror på ett fritt, öppet och tolerant USA.

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.