Höstlöv, hattar, krispig luft och tankar om livet

Det är en omtumlande tid för mig just nu. Döden kom än en gång och knackade på, tog luften ur mig och påminde mig om hur sårbart livet är. Hur man aldrig är beredd på att säga farväl av de man älskar mest och vilket tomrum en människa kan lämna efter sig. Sådant man önskar att man borde ha sagt. Borde ha gjort.

De kyligare vindarna kryper inpå och jag tänker på höstkläder och lager på lager samtidigt som jag funderar kring alltings sårbarhet.

Det må låta uttjatat att vi borde leva varje dag som om den var den sista. Men jag tror faktiskt på det. Kanske inte att vi alltid kan göra de mest extravaganta sakerna, men att vi inte bör skjuta på det som faktiskt är viktigt för oss. För hur lång tid tar det egentligen att skicka iväg ett sms till någon vi älskar? Och hur mycket energi tar det egentligen att vara ärlig mot sig själv och mot andra? Ska det behövas att döden knackar på dörren för att vi ska börja leva våra liv som vi vill?

Så här sitter jag. Och tänker på tända ljus och stickade koftor samtidigt som jag sörjer en av dem jag har älskat mest i hela mitt liv. Och jag tänker även på det. Livets kontraster. Att vi måste ge utrymme till glädje och kreativitet mitt i allt det tunga. För det är ju det som är livet. Glädjen och sorgen. Det ljusa och det mörka. Och jag tror att det är viktigt att ge utrymme till både och. Att låta livets alla nyanser få samexistera och uppleva allt det innebär att vara människa. Här och nu. För vi kan aldrig ta för givet att morgondagen kommer.

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *