Måste man vara privilegierad för att kunna leva ett enklare liv?

Det här inlägget kan trampa på några tår, och jag vill förtydliga att det inte handlar om enskilda personer utan om ett fenomen i hållbarhetsdiskussionen och rapporteringen av denna i media. Jag skulle nämligen vilja prata om bilden som ofta förmedlas av att ”hoppa av ekorrhjulet” och hur problematisk jag ofta tycker att den blir. Det här handlar framförallt om hur media rapporterar om det men även om hur det ibland pratas om det på sociala medier och liknande.

Vem kan hoppa av ekorrhjulet?

Jag vill som ni vet leva enklare och ha mer tid och frihet för det som faktiskt är viktigt för mig. Men jag tycker att det är sorgligt att de som ofta syns och hörs när det kommer till att hoppa av ekorrhjulet och leva enklare är extremt privilegierade. Det är personer som lever på aktieutdelning. Eller personer som redan har tjänat mycket pengar och kan köpa en gård för flera miljoner och börja odla. Missförstå mig inte, jag tycker att det är fantastiskt att karriärister börjar tänka om och väljer att inte bidra till normen kring ett stressigt och ohållbart arbetsliv. Men när de här personerna, och media, lyfter det som något alla kan göra tycker jag att det blir problematiskt.

Det handlar som sagt inte om personerna i sig, utan om att inte vara medveten om normer och privilegier. Det är extremt få som kan leva på aktieutdelning och tidigare intjänade pengar. Jag tycker dessutom att det är problematiskt att lägga upp om hur man sparar i oetiska aktier och fonder, vilket vissa lägger ut öppet på sociala medier, och tjänar pengar på utnyttjandet av andra människor samtidigt som man förespråkar ett hållbart liv. Om man till exempel har ett aktieinnehav sedan tidigare som man inte kan stå för i dagsläget men inte vill sälja av skulle man till exempel kunna lägga upp om detta och problematisera det själv istället för att uppmuntra andra att göra samma val.

Vilken bild av en ”hållbar människa” reproducerar media?

När media rapporterar om en hållbar livsstil är det ofta ett väldigt ensidigt narrativ som förmedlas: Någon som ”sparar” 300 000 tusen om året för att hen inte åker på tre semestrar och shoppar varje helg. Samtidigt finns det hur många som helst som lever sparsamt redan från början men det hyllas inte på samma sätt. Det är chockeffekten vi vill åt. Och för mig ger det en besk eftersmak i munnen när det är åtråvärt för rika att leva enkelt som ett livsstilsval medan de som alltid har levt så, och kanske inte kan välja, får minimalt med uppmärksamhet i jämförelse. De kanske till och med blir skuldbelagda för det de inte gör för att vi har så liten förståelse för privilegier. Det är viktigt att påminna sig om att någon som handlar några plagg på H&Ms rea kanske lever mer hållbart än någon som tidigare lyxkonsumerade men som har halverat sin konsumtion och äger H&M-aktier. Vem kommer undan med olika handlingar? Vem premieras för de uppoffringar hen gör och för vem är det vardag?

Det här handlar inte om enskilda personer. Jag tror att vi alla gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har och tycker att det är fantastiskt att de som kan välja ett enklare liv istället för stress och karriär gör det. Men om man är en person med många privilegier så hoppas jag också att man kan vara medveten om dem. Att inte få det att låta som att alla kan sitta med en villa och utdelning som säkrar ens försörjning samtidigt som man har barn i skolan och nyttjar andra resurser i samhället. Att media faktiskt kan ta sitt ansvar och inte ge en extremt ensidig bild av dem som lever hållbart när det faktiskt finns en väldigt stor bredd av personer som försöker inspirera andra. Och att vi faktiskt tillsammans försöker jobba för ett samhälle där en hållbar livsstil inte ska behöva bygga på att man jobbar halvt ihjäl sig och går in i väggen först.

Jag vill vara en del av samhället. Jag vill bidra och förändra saker där jag är, inte ställa mig utanför. Jag har många privilegier men jag har inte råd att sluta jobba och köpa en gård på landet. För mig är den bilden också viktig att förmedla. Att det till exempel även finns de som vill gå ner i arbetstid utan att sluta jobba helt och att det finns de som vill bygga upp hållbara företag som är en del av en positiv samhällsutveckling. Att det finns många olika typer av personer som vill leva hållbart och att det finns olika berättelser att berätta om man inte bara riktar strålkastarljuset mot de mest privilegierade, som vanligt. Det för mig är inspirerande om något, och jag hoppas att media börjar inse det.

Foto: Den Lilla Fotobyrån – Claudia Jonson

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *